Maggie Millar-middagen!!!
Igår var det alltså middag med Maggie Millar och lite KF-folk
Jag, Eva, Emily och Roddy blev lite sena till restaurangen, och när vi kom dit gick jag och satte mig helt utan en tanke på att jag kanske borde ha hälsat på dom nya först, och kanske viktigast av allt, ha hälsat på Maggie!!! Det kändes ganska pinsamt när hon sträckte fram handen och jag blev påmind om att hon faktiskt satt där
Det var som att jag helt hade glömt bort att hon ens var där, hur f*n man nu kan lyckas med det
Kanske berodde det på att allt kändes så overkligt.
Det var lite tråkigt att det var en massa folk vid borden bredvid som pratade jättehögt (vilket dom antagligen tyckte om oss också
) så man hörde knappt ett enda ord av vad Maggie sa. Jag hade även velat höra Roddys frågor som han hade förberett. Men det var jättetrevligt ändå, och jag fick en jättebra plats, i ett hörn!
Jag gillar hörnplatser, det är mer avslappnande (min fobi gör ju att jag får svårt att äta om jag känner mig för alldeles för omringad av folk).
Sen när det var dags att kolla på en dvd med Maggie-klipp, köpa kort och autografer, så hade jag ju chansen att prata med henne. Men jag hade bestämt innan att jag inte skulle prata nåt för jag har verkligen jättejobbiga komplex för min engelska. Det är inte det att jag oroade mig något speciellt för vad Maggie skulle tycka, utan jag kände mig bara nojig att det skulle låta hemskt, eller att jag skulle tappa orden helt och jag skulle då känna mig totalt utskämd (jag har så överdrivet höga krav på mig själv). Men engelskan ska jag hinna bättra på tills Oz-resan, det var förresten exakt 8 månader kvar igår, och Maggie är tydligen bjuden och har tackat ja!
Det ska läggas ut en gruppbild på Maggies hemsida, och jag hade första tänkt smita undan, men eftersom jag redan hade hunnit bli med på en massa andra bilder (som man säkert lät hitta lite överallt på nätet sen) så kunde jag väl lika gärna va med på den också
Maggie verkade jättetrevlig, och det var kul att träffa lite KF-folk igen!
Och så ett stort TACK till ångesten som lät mig va ifred!